ladyegwene

Ja...vad ska man säga. Den är ju fantastiskt genialisk och allt det där och som vanligt känns det märkligt att höra en välkänd musikal på svenska. Ola...den käre Ola. Känndes lite konstigt att se honom i ett sånt här sammanhang. Man var nästan nervös för hans skull, som om det var ens kompis som stod på scen. Känslan jag hade var nästan som om man skulle träffa sin lärare i ett samanhang där man inte förväntar sig det, typ på krogen. Ja, det var lite jobbigt, men jag vill inte skriva ner hans insats, inte alls. Tvärt om var han helt fantastisk (såklart) men jag måste ge en stor eloge till Patrik Martinsson som gjorde rollen som Judas. Det har varit så mycket fokus på Ola under hela det här året och jag gissar att många som går och se den går för att se Ola. Dock blir det inte Ola man ser...Patrik Martinsson överglänser alla insatser med sin röst och sin fantastiska scennärvaro. Att han är snygg är ju inte heller ett minus! Jag rekomenderar alla som kan få tag på biljetter att gå och se den. Ta dock inte med er de yngsta barnen, för den är faktiskt ganska otäck. Det satt en liten tjej brevid mej och grät sig genom nästan hela andra akten. Jag vet inte om det bara var för att hon tyckte det var otäckt eller om hon blev religiöst känslosam. Det kan man ju bli, men jag vet att när den gick upp första gången på 70-talet kritiserades den hårt av vissa religösa grupper. Så kanske var det av ilska. Jag vet inte, själv fällde jag inte en tår men visst var det hemskt. Dock är det en historia man hörs så många gånger att åtmistonne jag har gått och blivit lite imun. Men Judas samvetskval och klockrena iaktagelser lämnade mej inte oberörd. Jag tror inte att någon var oberörd.