ladyegwene

Jag hatar de här dåliga dagarna. Helst skulle jag bara stanna under täcket hela dagen och bara glömma allt. Men eftersom jag är en väluppfostrad och ansvarstagande flicka stiger jag upp, klär på mej och beter mej normalt. Jag kan härda ut, de dåliga dagarna är enstaka och det går över. Måste snart ta mej bort till skolan för att träffa de andra i gruppen. Vi vet inte hur det ska gå till, men på nått sätt måste vi fixa till en vetenskaplig poster. Helst skulle jag vilja springa långt bort och låta nån annan fixa det, men jag är ju inte sån. Jag kommer gå dit och plikttroget sitta där i två-tre timmar, innan vi går till seminariet och visar upp våra varför-frågor. Imorron har det gått över och då kommer jag undra varför jag kände mig så här. Hur dum får man vara, det finns sånt som är värre! Men ändå smyger det sig på ibland. En våg av otillräklighet och ensamhet. Allt känns så meningslöst på nått sätt. Varför ska jag fråga en fråga som jag redan vet svaret på? Och hur ska vi kunna göra en poster när vi inte vet hur vi ska gå till väga? Allt känns så jävla jobbigt. Men jag är ju i alla fall inte ensam. Men ändå känns det så. Hur kan man sitta i en grupp med åtta personer och känna sig ensam?? Korkat. Men nu måsta jag gå och få det gjort. Om några timmar är det över och jag får gå och lägga mej.

<3